“To understand the present means carrying out a kind of rough-and-ready archaeological investigation of world culture, which proceeds just as well through re-enactments as through the presentation of artefacts – or again, through the technique of mixing.” – N. Bourriaud

Hvorslev Art Association presents: ALTER MODERN TIMES Live audio visual performance by Joel Dittrich

With several projectors and speakers; layers of pictures, layers of audio, layers of connotations are re-mediated, re-edited, re-mixed, re-used and misused. It is a journal based work in progress art project (video /sound /graphics /photography), which sprung out of the idea of what energies displacement creates, thoughts on what´s next after postmodernism and a will to explore and invent alternatives to the 9-5-lifestyle. The title is inspired by Nicolas Bourriauds´s book “Altermodern” (Tate Publishing, 2009) and by Charlie Chaplin´s film “Modern Times” (1937).

Ultimately this three month stay in New York City will enlighten me, confuse me, ALTER me – something that I will be able to use as an artist, as a teacher and a disobeying villain.

ABOUT

January to april 2010 I displaced myself from Stockholm to live in an artist loft in Brooklyn, New York. I study (video) art theory at School of Visual Arts, a course called “The Fourth Dimension: Video, Space and The Broken Screen”. I walk the streets, go to different art meetings, nightclubs, stores, tourist attractions, gallerys, museums, home partys, the cinema, etc. I interact with people and ask them why they travel, or more correctly, how they (dis)like NYC. I *save* some of what I think stand out, makes a strong impression, alters me. As this stay is already kind of divergent I felt the urge to also simultaneously go back to my roots in art, which is painting. There for I also take a course at Parsons New School For Design, named Abstracting The Figure – where we draw and paint from nude models.

This citation from the foreword of Altermodern pretty much sums up the base of my project. ”Artists are looking for a new modernity that would be based on translation: What matters today is to translate the cultural values of cultural groups and to connect them to the world network. This ‘reloading process’ of modernism according to the twenty-first-century issues could be called altermodernism, a movement connected to the creolisation of cultures and the fight for autonomy, but also the possibility of producing singularities in a more and more standardized world. /- – -/.” “Under the threat from fundamentalism and consumer-driven uniformisation, menaced by massification and the enforced re-abandonment of individual identity, art today needs to reinvent itself, and on a planetary scale. /- – -/ It is neither a petrified kind of time advancing in loops (postmodernism) nor a linear vision of history (modernism), but a positive experience of disorientation through an art-form exploring all dimensions of the present, tracing lines in all directions of time and space. The artist turns cultural nomad: what remains of the Baudelarian model of modernism is no doubt this flânerie, transformed into a technique for generating creativeness and deriving knowledge.”

This project was made possible by the support from Favrskov Art Committee and the work of Hvorslev Art Association. Camera: Charlotte Antser, edit: Joel Dittrich. Many thanks to, in random order: Marie Marqvard, Jane Susanne Andersen, Lone Christensen, Greta Bay, Vicki Nielsen, Hanne Maagaard Jensen, Lilly Friis, Ejvind Andersen, Thorkild Petersen, Christian Marqvard, Charlotte Antser, Alberto Fernández, Erik Södersten, Fredrik Stjärne, Ricardo Fernandez, Martin Söderblom, Jens Larsson, Gudenådalens Ungdomsskole, Ulstrup Skole, Ulstrup Fonden, Share NYC, O-Space NYC

PERFORMANCES

- Share (Issue Project Room) New York City [US] 21 february and 16 march
- O-Space (One Arm Red) New York City [US] 04 march
- Hvorslev Art Association (Ulstrup Castle) Aarhus/Ulstrup [DK] 16-17 april
- Volt Festival (Ström i P2/Sveriges Radio, Uppsala Koncert & Kongress) Uppsala [SE] 5 june
- Norberg Festival (Mimerlaven, Kraftwerk) Norberg [SE] 29-31 july
- Berlin [DE] TBA

Discussing different ways of interpret Formless in our live visual performance.

The idea was to develop a certain set of rules starting out in a text I wrote 2008, where I discuss possible ways of following the four basic “rules” of Formless while performing as a live visual artist.

The one day workshop ended wth a one hour group performance.

We moved the table down from the scene to the main floor, to give the audience a better view.

“Story of The Eye”

We did´nt use a video mixer. Instead we filmed our screens with this camera being passed around, wired to a laptop running Modul8, with a slight frame delay or “ghost effect”.

Base material; ketchup in water (although mediated).

The camera circulated every two minutes or so.

Pulsating flicker.

Så här en månad innan jag och Martin Söderblom blir examinerade lärare i Konst, Design och Visuell Kultur, fick vi förfrågan om att hålla i två dagars undervisning i visuals på Sigtuna Folkhögskola. Det var givet att tacka ja då det är vår ambition att få in denna rika uttrycksform och breda studieämne i fler skolor, inte minst med tanke på potensialen för sociokulturellt lärande genom större samarbeten med t. ex. dans-, teater- och musikutbildningar.

Första dagen började vi med att föreläsa om visuals; historia, kontexter där det förekommer, kort om några teoretiska bitar hämtade från VJam Theory [Realtime Books 2008], om hård- och mjukvara, fundamentala grunder såsom loopen som idé och “in the now” eller (non)time och 3.5 D som är mina egna uttryck/idéer. [Dessa redogör jag för i min C-uppsats "Live Visuals och VJ-ing", ej publicerad i skrivande stund.] Bl. a. visade vi Lightsurgeons/D-Fuse från DVDn som kommer med boken “VJ: audio-visual art + VJ culture” [Laurence King 2006] och min egen film “(Non)Time Will Tell / In 3.5 D” (2008) som är den konstnärligt gestaltande delen av mitt examensarbete.

Studenterna fick också en snabbintroduktion till Modul8, främst för att ha idéer för vad de senare skulle kunna göra med looparna de producerade under handledning resten av första dagen. De jobbade både enskilt och två och två. De filmade, redigerade och exporterade i rätt format och codec. Ett par jobbade med klassisk animation som lutade åt manga. En annan använde klipp filmade i sommras vid ett nedlagt tivoli i Berlin. Ett annat par experimenterade med att filma lysdioder och displayer. Vi gav dem temat puls, vilket också är en del av begreppet Formless (G. Bataille), vilket jag och Martin själva jobbar med nu sista terminen på Konstfack.

Under första dagen hade också jag och Martin tid att möblera om föreläsningssalen, rigga tre projektiorer, transparanta dukar och en TV, fyra datorer, videomixer, högtalare, installera Modul8 2.5, osv.

Dag två började med en djupare genomgång av Modul8. Var på vi drog igång ett VJam med live visual performance, som sedan pågick hela dagen, till några olika DJ-mixar med deep och progressive housemusik. Studenterna turades om att VJa live och många fortsatte jobba två och två då. Andra installerade demoversionen av Modul8 och satt med sin egen laptop och undersökte möjligheterna mjukvaran eller fördjupade sig i vår litteratur medan de köade till datorerna som var kopplade till mixern.

Vi valde att inte gå in på FreeFrame-filter och inte heller så mycket moduler utan höll oss till de mer fundamentala sakerna som A till B-mixning, LumaKey-ing (skapa transparanta lager), pixeleffekter, global BPM-kontroll (för att styra rörelser i takt till musiken), 3D-effekter animerade i realtid, för att undersöka det virtuella rummet i kompositionen/projektionen. Några studenter var intresserade av att kunna jobba på PC, varför vi också gav enskilda introduktioner till Resolume 2.4.
Vi blev väldigt glada över att Sigtuna Folkhögskola blev så pass intresserade, att de planerar att köpa in ett antal licenser för Modul8, i akademisk/utbildningsversion. Denna säljs vid köp av fem, tio eller tjugo licenser med 66% rabatt, vilket ger ett pris på ca 1000 kr st (ord. pris ca 3000 kr st).
Slutligen presenterade vi ett antal länkar för de som vill fördjupa sig och söka sig vidare t. ex. mötespunkten vjunion.se som jag är en av grundarna till och vjtheory.net som samlar den lilla mängd kvalificerad teoretisk text som finns om samtida visuals/VJ-ing. Vi tipsade om videokonst/musik klubben fLiM och festivalerna New Media Meeting och Norbergfestivalen där jag kommer agera curator för ett treårigt visuals-projekt med både svenska och internationella performances. Mer om det i kommade inlägg!

Här citerar jag några ord från den skriftliga utvärdering studenterna fick göra:

“Jag tycker den här workshopen varit både intressant, lärorik och bara så kul. /—/”
“It was awesome.”
“BRA! :)”
“Bra med mycket praktik och ‘hands on-tänkande’. Ni ger positiv och bra energi. /—/”
“Det var kul. Något ovanligt som man aldrig har provat förut, men tekniken skrämde mig lite. Känns som att man måste kunna en del om datorer för att det ska kännas bra.”
“I stort sett mycket roligt. Det enda mindre bra skulle väl vara att vi inte hade mer tid. /—/”
“Det var kul som f*n! Grymt kreativt och det var ganska lätt. Det fanns hur mycket olika grejer att göra som helst! Det var helt nytt för mig och därför blev jag så fascinerad. Kommer eventuellt fortsätta med det här om jag kan. /…/ TACK!”
“..Kul och jättespännande med att lägga på en massa olika effekter på bilderna som man hade lagt in i programmet och det blev roligare med musik :). Skulle gärna behövts fler dagar och hålla på med det, skulle säkert lärt oss att använda mer effekter. Men jättekul som sagt :).”
“/—/ Tack så mycket för att ni skapade bra stämning! Det var liksom riktig studio!!”

STUDENTS EVALUATION
I quote a few words from the written evaluation the students were doing:
“I think this workshop was both interesting, educational and just fun. / – / ”
“It was awesome.”
“GOOD! :) ”
“Good with much practice and ‘hands on-approach’. You provide positive and good energy. / – / ”
“It was fun. Something unusual that you never have tried before, but the technology scared me a little. Feel like you have to be a part of computers in order to feel good. ”
“In general a lot of fun. The only less good could well be that we had more time. / – / ”
“It was fun to f * n! Cruel creative and it was quite easy. There was how much different stuff to do at any time! It was completely new to me and why I became so fascinated. Will possibly continue with this if I can. / … / THANK YOU! ”
“.. Fun and very exciting to put on a lot of different effects on the images that had been built into the program and it became more fun with the music:). Would like to need more days and keep on with it, would certainly have learned to use more effects. But great as said). ”
“/ – / Thank you for creating a good atmosphere! It was like real studio! “

DIDACTIC ANALYSIS
My entire process in Focus Art 30 credits is strongly colored by the criticism of the educational institutions in society. The vast majority live in a kind of passive spectator mode – åskådarkultur. As described in the book Deltagarkultur (Participation Culture), by the group Interacting Arts. They also mention how the school often inhibits creativity and perhaps just different forced deltagarsituationer, some pupils / students to defend themselves against it. Students formed to stand alongside and spectators, to occasionally get up on stage and become spectators. They also mention workshops as examples of deltagarkultur, where individuals act in dialogue with each other: “The participants produce deliberate suggestions of dialogue with each other, thereby creating a new life for themselves and the Community.” (p. 122)
Thus, it is necessary to create the conditions for participation that are perceived as inclusive and welcoming rather than binding. How do this?
To furnish the room is often an interesting effect, dramatizing the moment and place. Enables time and space. Instead of each student working individually with individual projects, which were then reported at a specific time, the student is standing on an “elevated” position with the spectators in front of them, so we did the whole day two to a single large joint VJam.
My room furnished us and built up a sort of studio / control room / scene that was visitors’ gallery. Although we prefer saw that they were active two and two at each computer, so were the elections be free to decide for themselves. The idea was that four computers at the time would be connected to three interlinked projectors via an analog video mixer. The students were then instructed to try to develop and test the alignment between their komposotioner – let the mixer show 50/50 between the two students / computers, responding to each others kompostioner – switch back and forth between students / computers to create new uppbrutna narrative of pulsating dialogue. What took place was an almost violent attack on the basic material and its meaning, in a relatively common process in the absolute present.
This inter-subjective experience of reality goes beyond only take in and swallow the one-way suggestions. A sort of visual seminars that without doubt has the characteristics of horisontalitet, pulse, entropy, and if not low material, at least suggestions directly controlled by the body and (after) images, contours, traces of the same in the media of the spatial unit.

Jag tolkade till en början Batailles kritik av den akademiska institutionen som till viss grad fokuserad på lingvistik, naturvetenskap och det positivistiska förhållningssättet. Dock förstår jag den nu som mer generell och ur ett större, mer världsligt perspektiv. Jag anser nu med än mer rätt, att denna kritik bör appliceras på alla de stora institutionerna, såsom skolan (alla nivåer), familjen (alla modeller), massmedierna, politiken och religionerna. Samhället och kulturen i stort helt enkelt, inte minst eftersom tidsskriften Documents behandlade flertalet större ämnen och Acéphale kan tolkas ungefär som …har du stake nog att agera formless fullt ut?.

Breton må ha missförstått Batailles kritik av ord och definitioner och kallat den “philosophically vague” och påstått den karakteriserad av “a delirious abuse of adjectives”. Breton menade att man måste synliggöra former och ramar för att kunna kritisera dem och alltså samtidigt befästa dem. (Kendall, s. 81) Samma sak gäller enligt Ernst Billgren (“Vad är konst?” fr. 8. 2008). I den meningen kunde alltså inte heller Bataille själv ha någon chans att agera fullständigt formless? Kanske är det ett alldeles för kraftigt förenklande av formless, eller kanske lider jag av samma problematik i mitt projekt Queen Jolene? Ett ofrånkomligt befästande av normer och “formmore”? “Formfullness”? Eller framgår mitt kritiska handlande tydligt om man läser ordet Queens betydelse i ordlistan?

Jag har provat olika sätt att utmana begreppet formless, som Bataille inte egentligen ville skulle ses som ett begrepp, utan ett handlande. (Stoekl, red.) Detta genom olika projekt utifrån teoretiska, filosofiska, gestaltande, tekniska, kommunikativa och sociala frågeställningar. Bl. a. visuals:

LIVE VISUALS OCH FORMLESS

Nedan följer en redogörelse för hur live visuals/VJ-ing och begreppen inom formless kan fungera tillsammans.

HORISONTALITET

Det handlar kanske inte så mycket om “från det vertikala till det horisontala” utan mer om hur man bryter upp den vertikala täta bilden. Genom att projicera på arkitektur, former, kuber, ballonger på ett medvetet sätt, genom att använda sig av transparanta dukar i tyll. Att “ta ut” mediet ur väggen och in i rummet och inte nödvändigtvis ner på golvet.

Mitt eget uttryck för detta är 3.5 D, då det med dagens teknik inte kan sägas handla om 3 dimensioner plus tid, men däremot 2.5 D på grund av hur projektionerna, ljuset som reflekteras in i ögonen genom ovan nämnda tekniker inte längre kan sägas vara endast 2 D? Den tredje dimensionen, vilket hindrar det från att endast vara 2.5 D, är inte nödvändigtvis tid, då vi inte ens vet om tiden existerar. Därom tvista de lärde.

Däremot kan vi vara säkra på att medvetandet existerar, genom att vi i ögonblick efter ögonblick blir varse om vårt medvetande. Ett absolut NU finns, åtminstone i vårt medvetande. Jag kallar det (non)time.

Man kan också anse att visuals kan ses “från alla håll” då man rör sig i rummet de är skapade i och för. Endel av den konstnärliga processen delegeras också till det använda materialets egenskaper, t.ex. när projektionen landar på flera lager av dukar av tyll.

Precis som Edward Ruscha använde sig av både målerifärg och låga material t.ex. från kroppen, så kan man säga att man inom visuals ofta använder sig av både högt och lågt. Åtminstone om man fokuserar på innehåll och inte hårdvara/teknik. Man kan projicera förstummande vackra bilder och effektfullt flicker mappat efter forme eller arkitektur, men man kan också visa bombningar som Nato officiellt och stolt lagt ut på internet, eller loopar rippade från TV-Shops demonstrationer av lågbudgetprodukter eller våld från spelfilm.

Man kan också låta kroppen styra projektionernas förändring genom midi, IR, tracking-kamera, live feed-kamera, osv.

Horisontalitet händer alltså inte minst på den kognitiva nivån.

När det gäller kitch är varje live visuals performance kanske raka motsatsen till industriellt producerad ersättningskultur. Likt avantgardet, så reagerar ofta VJs mot eller refererar till samtida masskultur eller kitch. Men ändå kan mycket samtida visuals kännas otroligt blaskiga, omedvetna och uttjatade. Eller som ett uttryck för det överväldigande bruset, mediabruset, informationsbruset, ett utryck för vårt (post)postmodernistiska kristillstånd i globaliseringens storm?

ENTROPI

Detta leder oss in på hur lager av t. ex. film, stillbild eller animationer smälter samman, både genom lagerhantering i visuals-mjukvaran och genom transparanta dukar i rummet, men också genom att kommunicernade tecken och koder smälter samman mot meningslöshet, mot entropi.

“Att vända ett objekt upp och ner är att beröva det det dess mening.” – Maurice-Merleau Ponty

Att genom luma key-effekten ta bort det svarta i en filmloop, göra det transparant, så att filmlagret under blir synligt… Är det att beröva filmerna dess mening? När de dessutom projiceras i/på en ny miljö, en ny förskjuten kontext, ses med nya ögon, remixas, korrigeras, förändras, spelas baklänges/framlänges/upp och ner eller scratchas…

Varje människa blir en ny människa för varje ögonblick hon existerar, transformationen avstannar aldrig. Både själbild och världsbild är i ständig processartad förändring och på så vis kan de remixade bilderna/projektionerna vi möter i visuals sägas hela tiden öka oordningen/transformationen av tecken/betydelser/kommunikation och dess bärande innehåll. Precis som barnen i Robert Smithsons sandlåda inte kan återställa oordningen genom att springa åt andra hållet, så är människors självbild och världsuppfattning i ständig oåterkallelig rörelse? Även under upplevelsen av en enda live visuals performance. Om än knappt förnimbart.

“Att två färger suddas ut från sandlådan föreslår att det huvudsakligen är fråga om konturer och gränser, dvs. skillnaden mellan kontur och bakgrund.” Ur detta perspektiv blir det i viss mån intressant att jag, Martin och Max sitter INNUTI projektionerna i den dokumenterade varianten av 69-09.

Redaktörerna i VJam Theory skriver “One of the elements that differentiate VJing from most other forms of real time media is that there are some elements of performance in the work. This can be further differentiated from, for example, performance art or theatre. Perhaps the most obvious difference is that it´s technologically mediated in some way.”

En annan storhet inom live visuals, Mark Amerika aka. Professor VJ menar att gränsen suddas ut redan i det agerande subjeket/VJn: “…maybee the dislocation comes from the fact that the VJ, as a performer who hyper-improvisation-ally jams with their technologial / socialized environment is never really there when performing and is somehow already lost in the unconscious flow of images being generated in / through the ’session’”. (VJam Theory, s. 3)

Kan denna sorts “jagets försvinnande” vara en sådan mekansim som skapar formless?

I sin egen bok Meta/Data – A Digital Poetics tar Amerika upp Guy Debord och Situationisternas philosofi, vilken är intressant både angående både jagets försvinannde enligt idén om entropi och angående förlösande situationer/happenings/sociala konstverk som kan ges egenskapen deltagarkultur (s. 9):

“In developing a resistance movement and an art-research practice that would successfully work against this society of spectacle, these theorists used the term psychogeography – that is, ‘the study of the precise effects of the geographical setting, consciously managed or not, acting directly on the mood and behaviour of the individual.’”

Upplevelsen av (att skapa) live visuals tenderar ofta att bli intensiv eller fokuserad och aktivera rummet, här-och-nu, men också möjligen mediera medvetandet till en annan tid och/eller plats. Här-och-då? Där-och-nu? [Mer om detta i mitt examensarbete.] Detta gäller kanske främst den eller de som är medskapare i performancen. Åtminstone är det så långt mitt undersökande sträckt sig under examensarbetet vår 2008 och det är på dessa resultat jag bygger vidare i denna kurs.

I Smithsons verk med speglar som döljer spegelbilden för åskådaren handlar det om ett försvinnande subjekt. Inom live visuals/VJ-ing mellan två aktörer handlar det också om speglingar och försvinnande subjekt, eller kanske om att tillfälligt bilda en enda organism? Det handlar om det tidsmässiga, det oändliga i loopen som idé.

Ungefär som att trailing visar på ett moment av intensiv kommunikation mellan två aktörer, vilket Bataille var mycket för: “Trailing är ju endast potensiell i att du och jag, vi formar en unik total existensiell verklighet. Det finns inget före och inget efter. Frånvaron av verket kan ibland uppfattas som extatiskt.”

PULS

Live visuals/VJ-ing och loopar om något, påpekar tid via puls. Stroboskopiska ljuseffekter och technomusikens rytmiska takt skapar ofta synestetiska effekter och helhets upplevelser som kan sägas sträva mot allkonstverket, även om det int eär hela vägen fram.

“‘Pulsation’, suggesting time, movement and repetition, rejects the totalising of abstraction and suggests libido versus cognitive unity.”

Möjligen existerar ingen tid alls, men icke-tid eller intensitet av (non)time/hastighet/rytm/takt kan sägas markeras av musikens/ljudets/visuals antal slag (rörelser?) per minut – BPM/Beats Per Minute. En abstrakt tidsangivelse är alltså tydligt markerad genom puls?

LÅGA MATERIAL

Låga material (eller tecken/index på låga material) som gråt, galenskap, våld/död/lik/kropp använder jag via mediering. Med en världsuppfattning där vi i förlängningen knappt kan hålla isär vad vi faktiskt upplevt IRL och vad vi upplevt via (re)mediering, tror jag inte det är nödvändigt att hänga upp sig allt för mycket på att materialen måste vara låga i fysik form. Tänk bar avilken effekt en bild har. En bild där någon gör något som anses frånstötande/vidrigt/exkrementrelaterat…

Kanske är det just när det kommer till låga material som live visuals/VJ-ing inte är formless? Men eftersom det för Bataille handlar om tilfället för själva utsöndrandet, ämnar jag prova att mediera utsöndrandet idag kl 16 på vernissagen. Inte genom att faktiskt utsöndra excrementer ur kroppen, utan in i kompsitionen/projektionen. Vätskor i gult, rött och brunt kommer landa i ofärgad vätska framför en live-kamera inkopplad i live visual/VJ-setet…

“In fact, for academic med to be happy, the universe would have to take shape.” Därför är vårt tema 69-09, en resa mellan månlandningen 1969 och Web 2.0 2009 – ett virtuellt universum, inspirerat av 60-talets flicker movies och liquid shows. Universum är också det kanske mest formless vi kan tänka oss, så övermäktigt att vi inte kan “ha en idé om det”. Siffrorna och begreppen som de lärde anger dess mått och fakta med är skapade för att beskriva förhållanden på planeten jorden och räcker inte mycket längre.

Vi gör projektet som ett sätt att pröva begreppet formless. Uppträdandet på 2.35:1/Berns kan man se som en offentlig fas i samarbetsprocessen – ett sätt att få syn på materialet med andras ögon. Samtidigt är det ett föränderligt material som aldrig blir exakt samma igen, då vi blandar upp våra filmer/animationer/kompositioner på olika sätt med en videomixer i realtid, förutom att vi också jobbar spontant i vår egen dator var och en för sig, och svarar på varandras kompositioner. Vi ger form åt (gör form i ?) ett virtuellt rum, ett virtuellt universum i datorn/grafikkortet/projektionen som genereras där och då och aldrig kan bli samma igen – entropi?

Vi tolkar Bataille som så att han kritiserar formandet i stort, att allt skulle kunna kartläggas, definieras och beräknas enligt akademiska metoder. I Thesaurus ordlista betyder också formless: “Adjective; a formless heap, shapeless, amorphous, unshaped, indeterminate, structureless, unstructured…” Dock ser ju Bataille formless som ett verb, en operativ närvaro/existens, varför det blir extra relevant att vi skapar 69-09 live i realtid.

Vår performance på Berns kändes alltför flyktig i efterhand. Vi kunde helt enkelt inte på något sätt mediera upplevelsen till någon som inte var där. Därför gjorde vi en film-inspelning i TV-studion, där Max Sokoleski, ljudkonstnär och elektronicaproducent spelar live med oss. Vi skapade en liten node av deltagarkultur mellan oss, där vi under dialog samtalar med varandra under fortskridandet av performancen/inspelningen. Dock blev detta verk mest ytterligare ett bevis på hur svårt det är att (re)mediera något som ens är i närheten av upplevelsen av nuet och platsen, tiden och rummet, på ett adekvat vis. För att inte säga omöjligt. Vi väljer ändå att visa det, då vi inte ser det som ett misslyckande, utan ett lärande…

Litteratur: Att ha en idé i film, Deltagarkultur, Postproduktion, The Invention of Collage, VJam Theory, Meta/Data – A Digital Poetics, VJ: Audio-Visual Art + VJ Culture

Mer information och teori kring detta projekt här.

Syftet med denna workshop/föreläsning var att ge en känsla för den typ av arbetsflöde man har med visuals. Vi provade att abstrahera materialet, samt ge det en twist mot flicker movies, med puls och entropi i bakhuvudet. Grundmaterialet var dels några filer från

Vi kopplade samman laptops via en analog videomixer och skapade live visuals till clicks n´cuts/noise av Håkan Lidbo. Innan vi körde igång såg vi några filmer från medföljande DVDn till D-Fuse bok “VJ: Audio-Visual Art + VJ Culture” [Laurence King 2006].

Temat var formless, utifrån teorier av fransmannen George Bataille (1897-1962), som var filosof och författare. Han var 1929-1930 redaktör för tidskriften “Documents” som blandade konst, arkeologi, etnografi och populärkultur på ett sådant sätt att koventionella idéer om det så kallade primitiva och det så kallade ideala omkullvältes. Bataille motsatte sig den akademiska världen och dess idé om ett system med en allomfattande ordning och mätbarhet. Detta gör formless intressant att ha som utgångspunkt under en VJ-workshop i en akademisk kontext. Kanske man kortfattat kan säga att begreppett formless handlar om att ifrågasätta vad som egentligen är “hög konst”, om nu något alls kan vara det i vårt efter-postmodernismen-samhälle…?

Formless har 1996 av Rosalind Krauss och Yves Alain-Bois delats in i fyra kategorier: låga material, horisontalitet, puls och entropi. Live visuals/VJ-ing förhåller sig ofta till alla fyra, precis som man också kan relatera live visuals/VJ-ing till samma områden som det skrevs om i Documents.

Efter en genomgång av grundläggande funktioner och möjligheter i Modul8 fick deltagarna själva experimentera fritt.

Jag pratade också om vårt community Swedish VJ Union, som då hösten 2008 precis höll på att bildas.