This the invitation for for diploma work performance. See de documenting video here!

.
         

In collaboration with Max Sokoleski aka. Maakss, musician and sound artist [Smuts, Maxxal].

Research in the now-and-there, here-and-then. How do one experience the (re)mediation of space and time during a live visual/VJ-ing or live audio visual performance? For example, is it possible to take the pictures into the room, instead of the opposite?

This film is the documentation of a live audio visual performance by me and Sokoleski, which took place at Konstfack 23.05-2008. Our collaboration started with this project and what you see is an outcome of the artistic part in the research for my degree project, at the Department of Art Education at Konstfack University College of Arts Crafts and Design.

It all emerged out of the theories on remediation [Bolter and Grusin 2000] and thoughts on synesthetic experiences. [Asplund 2003]

The thesis is beeing published mid 2009, until then, take 13 minutes to sit back and enjoy your self!

Jag tolkade till en början Batailles kritik av den akademiska institutionen som till viss grad fokuserad på lingvistik, naturvetenskap och det positivistiska förhållningssättet. Dock förstår jag den nu som mer generell och ur ett större, mer världsligt perspektiv. Jag anser nu med än mer rätt, att denna kritik bör appliceras på alla de stora institutionerna, såsom skolan (alla nivåer), familjen (alla modeller), massmedierna, politiken och religionerna. Samhället och kulturen i stort helt enkelt, inte minst eftersom tidsskriften Documents behandlade flertalet större ämnen och Acéphale kan tolkas ungefär som …har du stake nog att agera formless fullt ut?.

Breton må ha missförstått Batailles kritik av ord och definitioner och kallat den “philosophically vague” och påstått den karakteriserad av “a delirious abuse of adjectives”. Breton menade att man måste synliggöra former och ramar för att kunna kritisera dem och alltså samtidigt befästa dem. (Kendall, s. 81) Samma sak gäller enligt Ernst Billgren (“Vad är konst?” fr. 8. 2008). I den meningen kunde alltså inte heller Bataille själv ha någon chans att agera fullständigt formless? Kanske är det ett alldeles för kraftigt förenklande av formless, eller kanske lider jag av samma problematik i mitt projekt Queen Jolene? Ett ofrånkomligt befästande av normer och “formmore”? “Formfullness”? Eller framgår mitt kritiska handlande tydligt om man läser ordet Queens betydelse i ordlistan?

Jag har provat olika sätt att utmana begreppet formless, som Bataille inte egentligen ville skulle ses som ett begrepp, utan ett handlande. (Stoekl, red.) Detta genom olika projekt utifrån teoretiska, filosofiska, gestaltande, tekniska, kommunikativa och sociala frågeställningar. Bl. a. visuals:

LIVE VISUALS OCH FORMLESS

Nedan följer en redogörelse för hur live visuals/VJ-ing och begreppen inom formless kan fungera tillsammans.

HORISONTALITET

Det handlar kanske inte så mycket om “från det vertikala till det horisontala” utan mer om hur man bryter upp den vertikala täta bilden. Genom att projicera på arkitektur, former, kuber, ballonger på ett medvetet sätt, genom att använda sig av transparanta dukar i tyll. Att “ta ut” mediet ur väggen och in i rummet och inte nödvändigtvis ner på golvet.

Mitt eget uttryck för detta är 3.5 D, då det med dagens teknik inte kan sägas handla om 3 dimensioner plus tid, men däremot 2.5 D på grund av hur projektionerna, ljuset som reflekteras in i ögonen genom ovan nämnda tekniker inte längre kan sägas vara endast 2 D? Den tredje dimensionen, vilket hindrar det från att endast vara 2.5 D, är inte nödvändigtvis tid, då vi inte ens vet om tiden existerar. Därom tvista de lärde.

Däremot kan vi vara säkra på att medvetandet existerar, genom att vi i ögonblick efter ögonblick blir varse om vårt medvetande. Ett absolut NU finns, åtminstone i vårt medvetande. Jag kallar det (non)time.

Man kan också anse att visuals kan ses “från alla håll” då man rör sig i rummet de är skapade i och för. Endel av den konstnärliga processen delegeras också till det använda materialets egenskaper, t.ex. när projektionen landar på flera lager av dukar av tyll.

Precis som Edward Ruscha använde sig av både målerifärg och låga material t.ex. från kroppen, så kan man säga att man inom visuals ofta använder sig av både högt och lågt. Åtminstone om man fokuserar på innehåll och inte hårdvara/teknik. Man kan projicera förstummande vackra bilder och effektfullt flicker mappat efter forme eller arkitektur, men man kan också visa bombningar som Nato officiellt och stolt lagt ut på internet, eller loopar rippade från TV-Shops demonstrationer av lågbudgetprodukter eller våld från spelfilm.

Man kan också låta kroppen styra projektionernas förändring genom midi, IR, tracking-kamera, live feed-kamera, osv.

Horisontalitet händer alltså inte minst på den kognitiva nivån.

När det gäller kitch är varje live visuals performance kanske raka motsatsen till industriellt producerad ersättningskultur. Likt avantgardet, så reagerar ofta VJs mot eller refererar till samtida masskultur eller kitch. Men ändå kan mycket samtida visuals kännas otroligt blaskiga, omedvetna och uttjatade. Eller som ett uttryck för det överväldigande bruset, mediabruset, informationsbruset, ett utryck för vårt (post)postmodernistiska kristillstånd i globaliseringens storm?

ENTROPI

Detta leder oss in på hur lager av t. ex. film, stillbild eller animationer smälter samman, både genom lagerhantering i visuals-mjukvaran och genom transparanta dukar i rummet, men också genom att kommunicernade tecken och koder smälter samman mot meningslöshet, mot entropi.

“Att vända ett objekt upp och ner är att beröva det det dess mening.” – Maurice-Merleau Ponty

Att genom luma key-effekten ta bort det svarta i en filmloop, göra det transparant, så att filmlagret under blir synligt… Är det att beröva filmerna dess mening? När de dessutom projiceras i/på en ny miljö, en ny förskjuten kontext, ses med nya ögon, remixas, korrigeras, förändras, spelas baklänges/framlänges/upp och ner eller scratchas…

Varje människa blir en ny människa för varje ögonblick hon existerar, transformationen avstannar aldrig. Både själbild och världsbild är i ständig processartad förändring och på så vis kan de remixade bilderna/projektionerna vi möter i visuals sägas hela tiden öka oordningen/transformationen av tecken/betydelser/kommunikation och dess bärande innehåll. Precis som barnen i Robert Smithsons sandlåda inte kan återställa oordningen genom att springa åt andra hållet, så är människors självbild och världsuppfattning i ständig oåterkallelig rörelse? Även under upplevelsen av en enda live visuals performance. Om än knappt förnimbart.

“Att två färger suddas ut från sandlådan föreslår att det huvudsakligen är fråga om konturer och gränser, dvs. skillnaden mellan kontur och bakgrund.” Ur detta perspektiv blir det i viss mån intressant att jag, Martin och Max sitter INNUTI projektionerna i den dokumenterade varianten av 69-09.

Redaktörerna i VJam Theory skriver “One of the elements that differentiate VJing from most other forms of real time media is that there are some elements of performance in the work. This can be further differentiated from, for example, performance art or theatre. Perhaps the most obvious difference is that it´s technologically mediated in some way.”

En annan storhet inom live visuals, Mark Amerika aka. Professor VJ menar att gränsen suddas ut redan i det agerande subjeket/VJn: “…maybee the dislocation comes from the fact that the VJ, as a performer who hyper-improvisation-ally jams with their technologial / socialized environment is never really there when performing and is somehow already lost in the unconscious flow of images being generated in / through the ’session’”. (VJam Theory, s. 3)

Kan denna sorts “jagets försvinnande” vara en sådan mekansim som skapar formless?

I sin egen bok Meta/Data – A Digital Poetics tar Amerika upp Guy Debord och Situationisternas philosofi, vilken är intressant både angående både jagets försvinannde enligt idén om entropi och angående förlösande situationer/happenings/sociala konstverk som kan ges egenskapen deltagarkultur (s. 9):

“In developing a resistance movement and an art-research practice that would successfully work against this society of spectacle, these theorists used the term psychogeography – that is, ‘the study of the precise effects of the geographical setting, consciously managed or not, acting directly on the mood and behaviour of the individual.’”

Upplevelsen av (att skapa) live visuals tenderar ofta att bli intensiv eller fokuserad och aktivera rummet, här-och-nu, men också möjligen mediera medvetandet till en annan tid och/eller plats. Här-och-då? Där-och-nu? [Mer om detta i mitt examensarbete.] Detta gäller kanske främst den eller de som är medskapare i performancen. Åtminstone är det så långt mitt undersökande sträckt sig under examensarbetet vår 2008 och det är på dessa resultat jag bygger vidare i denna kurs.

I Smithsons verk med speglar som döljer spegelbilden för åskådaren handlar det om ett försvinnande subjekt. Inom live visuals/VJ-ing mellan två aktörer handlar det också om speglingar och försvinnande subjekt, eller kanske om att tillfälligt bilda en enda organism? Det handlar om det tidsmässiga, det oändliga i loopen som idé.

Ungefär som att trailing visar på ett moment av intensiv kommunikation mellan två aktörer, vilket Bataille var mycket för: “Trailing är ju endast potensiell i att du och jag, vi formar en unik total existensiell verklighet. Det finns inget före och inget efter. Frånvaron av verket kan ibland uppfattas som extatiskt.”

PULS

Live visuals/VJ-ing och loopar om något, påpekar tid via puls. Stroboskopiska ljuseffekter och technomusikens rytmiska takt skapar ofta synestetiska effekter och helhets upplevelser som kan sägas sträva mot allkonstverket, även om det int eär hela vägen fram.

“‘Pulsation’, suggesting time, movement and repetition, rejects the totalising of abstraction and suggests libido versus cognitive unity.”

Möjligen existerar ingen tid alls, men icke-tid eller intensitet av (non)time/hastighet/rytm/takt kan sägas markeras av musikens/ljudets/visuals antal slag (rörelser?) per minut – BPM/Beats Per Minute. En abstrakt tidsangivelse är alltså tydligt markerad genom puls?

LÅGA MATERIAL

Låga material (eller tecken/index på låga material) som gråt, galenskap, våld/död/lik/kropp använder jag via mediering. Med en världsuppfattning där vi i förlängningen knappt kan hålla isär vad vi faktiskt upplevt IRL och vad vi upplevt via (re)mediering, tror jag inte det är nödvändigt att hänga upp sig allt för mycket på att materialen måste vara låga i fysik form. Tänk bar avilken effekt en bild har. En bild där någon gör något som anses frånstötande/vidrigt/exkrementrelaterat…

Kanske är det just när det kommer till låga material som live visuals/VJ-ing inte är formless? Men eftersom det för Bataille handlar om tilfället för själva utsöndrandet, ämnar jag prova att mediera utsöndrandet idag kl 16 på vernissagen. Inte genom att faktiskt utsöndra excrementer ur kroppen, utan in i kompsitionen/projektionen. Vätskor i gult, rött och brunt kommer landa i ofärgad vätska framför en live-kamera inkopplad i live visual/VJ-setet…

“In fact, for academic med to be happy, the universe would have to take shape.” Därför är vårt tema 69-09, en resa mellan månlandningen 1969 och Web 2.0 2009 – ett virtuellt universum, inspirerat av 60-talets flicker movies och liquid shows. Universum är också det kanske mest formless vi kan tänka oss, så övermäktigt att vi inte kan “ha en idé om det”. Siffrorna och begreppen som de lärde anger dess mått och fakta med är skapade för att beskriva förhållanden på planeten jorden och räcker inte mycket längre.

Vi gör projektet som ett sätt att pröva begreppet formless. Uppträdandet på 2.35:1/Berns kan man se som en offentlig fas i samarbetsprocessen – ett sätt att få syn på materialet med andras ögon. Samtidigt är det ett föränderligt material som aldrig blir exakt samma igen, då vi blandar upp våra filmer/animationer/kompositioner på olika sätt med en videomixer i realtid, förutom att vi också jobbar spontant i vår egen dator var och en för sig, och svarar på varandras kompositioner. Vi ger form åt (gör form i ?) ett virtuellt rum, ett virtuellt universum i datorn/grafikkortet/projektionen som genereras där och då och aldrig kan bli samma igen – entropi?

Vi tolkar Bataille som så att han kritiserar formandet i stort, att allt skulle kunna kartläggas, definieras och beräknas enligt akademiska metoder. I Thesaurus ordlista betyder också formless: “Adjective; a formless heap, shapeless, amorphous, unshaped, indeterminate, structureless, unstructured…” Dock ser ju Bataille formless som ett verb, en operativ närvaro/existens, varför det blir extra relevant att vi skapar 69-09 live i realtid.

Vår performance på Berns kändes alltför flyktig i efterhand. Vi kunde helt enkelt inte på något sätt mediera upplevelsen till någon som inte var där. Därför gjorde vi en film-inspelning i TV-studion, där Max Sokoleski, ljudkonstnär och elektronicaproducent spelar live med oss. Vi skapade en liten node av deltagarkultur mellan oss, där vi under dialog samtalar med varandra under fortskridandet av performancen/inspelningen. Dock blev detta verk mest ytterligare ett bevis på hur svårt det är att (re)mediera något som ens är i närheten av upplevelsen av nuet och platsen, tiden och rummet, på ett adekvat vis. För att inte säga omöjligt. Vi väljer ändå att visa det, då vi inte ser det som ett misslyckande, utan ett lärande…

Litteratur: Att ha en idé i film, Deltagarkultur, Postproduktion, The Invention of Collage, VJam Theory, Meta/Data – A Digital Poetics, VJ: Audio-Visual Art + VJ Culture

Mer information och teori kring detta projekt här.

Syftet med denna workshop/föreläsning var att ge en känsla för den typ av arbetsflöde man har med visuals. Vi provade att abstrahera materialet, samt ge det en twist mot flicker movies, med puls och entropi i bakhuvudet. Grundmaterialet var dels några filer från

Vi kopplade samman laptops via en analog videomixer och skapade live visuals till clicks n´cuts/noise av Håkan Lidbo. Innan vi körde igång såg vi några filmer från medföljande DVDn till D-Fuse bok “VJ: Audio-Visual Art + VJ Culture” [Laurence King 2006].

Temat var formless, utifrån teorier av fransmannen George Bataille (1897-1962), som var filosof och författare. Han var 1929-1930 redaktör för tidskriften “Documents” som blandade konst, arkeologi, etnografi och populärkultur på ett sådant sätt att koventionella idéer om det så kallade primitiva och det så kallade ideala omkullvältes. Bataille motsatte sig den akademiska världen och dess idé om ett system med en allomfattande ordning och mätbarhet. Detta gör formless intressant att ha som utgångspunkt under en VJ-workshop i en akademisk kontext. Kanske man kortfattat kan säga att begreppett formless handlar om att ifrågasätta vad som egentligen är “hög konst”, om nu något alls kan vara det i vårt efter-postmodernismen-samhälle…?

Formless har 1996 av Rosalind Krauss och Yves Alain-Bois delats in i fyra kategorier: låga material, horisontalitet, puls och entropi. Live visuals/VJ-ing förhåller sig ofta till alla fyra, precis som man också kan relatera live visuals/VJ-ing till samma områden som det skrevs om i Documents.

Efter en genomgång av grundläggande funktioner och möjligheter i Modul8 fick deltagarna själva experimentera fritt.

Jag pratade också om vårt community Swedish VJ Union, som då hösten 2008 precis höll på att bildas.