Audiovisuella föreställningar och varseblivning

Vad jag vill påvisa genom denna essä är hur man med audiovisuella föreställningar möjligen uppfinner något nytt, samt nära nog medierar en direkt verklighet i nuet, snarare än något som uppfattas som en re-mediering dvs. ett återgivande av en annan tid och plats.

Varseblivning

Maurice Merleau-Ponty (1908-1961), fransk filosof och fenomenolog, blev med hjälp av Edmund Husserl (1859-1938), tysk filosof och matematiker ansedd som fenomenologins grundare, samt Martin Heidegger (1889-1976), tysk filosof känd för arbeten inom existensialism och fenomenologi, på det klara med att den yttre världen endast är en på förhand given livsvärld. Vad som däremot är intressant att problematisera är individens inre värld. Språkvetenskapen har påvisat att det vi både talar och tänker med är språket, vilket följer lagar som den enskilde inte har någon makt över. Merleau-Ponty var intresserad av målare, därför att de förnimmer världen på ett närmare vis än gemene man. ”För honom [målaren] är världen en väv av ting och händelser, som han med sin kropp känner sig vara del av och vars struktur hans bild återger.” Kan detta synsätt appliceras på den som skapar audiovisuella föreställningar i realtid? Och på betraktaren, åskådaren? Eftersom vi varseblir tingen i världen på samma sätt som vi upplever oss själva som ting i världen, förnimmer vi inte själva förnimmelseprocessen, utan den sker, medieras, så att säga direkt. Merleau-Ponty skriver att när ”jag uppfattar himlen är jag själv i himlen”. Varseblivningen är alltså i allra högsta grad synestetisk, dvs. uppfattas som en obruten helhet. Vi ser med känseln när vi iakttar ting och uppfattar t. ex. ett glas som hårt. Men före den rumsliga uppfattningen kommer tiden, enligt Merleau-Ponty´s varseblivningsfenomenologi. Tillvarons själva form är tiden, medan rummet är dess stoff. (1) Världen är outtömlig, därför att den är tid och ständigt öppnar sig för en framtid och därför också är omöjlig att fullständigt greppa. Och detta uppfattar vi med, eller genom kroppen, den absoluta nollpunkten för all varseblivning. Dock är det mesta osynligt, det vi upplever och talar om – kulturen, osv. Det är saker vi inte ser, utan talar om. Sålunda är det språket som är vår huvudsakliga motor för tankeverksamhet. Merleau-Ponty gick till och med så långt mot slutet av sitt liv, till att säga att vi inte förstår språket bäst genom (lingvistiska) analyser, utan att språket bara finns i funktion, om det är levande tal. Att språket fungerar först när det finns någon som talar, och därför gäller lagbundenheten först i det ögonblick då ett självständigt väsen vill säga något.

Merleau-Ponty ansåg att vanliga ord och uttryck i språket har en förhållandevis fastlagd mening och direkt given betydelse. Ludwig Wittgenstein (1889-1951), Österrikisk filosof specialiserad inom bl. a. logik och semantik, var av en annan åsikt, nämligen den att språket alls inte har en fastlagd betydelse. Han förklarade i sitt verk Filosofiska Undersökningar (1953) som anses vara av stor betydelse, att språket får sin betydelse i bruket mellan människor. Att ett ords mening är olika vid olika tillfällen, i olika kontexter. Vidare menade han att enligt solipsismen är gränserna för mitt språk också gränserna för min värld, vilket till viss del motsäger Merleau-Ponty som menade att det också finns ett tyst språk; att om man har något nytt på hjärtat blir det svårare att uttrycka det. (2) Orden (bilderna) är inte omedelbart beredda att manifestera detta nya. Merleau-Ponty menar att tanken i detta fall inte är språk, utan att den är ”’en mening som så att säga snett eller från sidan tränger in mellan orden’, kort sagt ’ett tyst språk’. ” (3) Som en avsikt eller intention som famlar sig fram, för att så småningom bli konkretiserad. Att tecken och ord bär djupare mening först när de i förening verkar, och då kan hänvisa till mer än när man betraktar dem ett och ett. Det här tysta språket är inte en annan värld bortom den upplevda, utan är vårt element, likt hur vattnet är fiskarnas element. (4) Vidare menar språkforskarna att språket i sig inte har klart angivna regler för bruket av ett ord, som inte heller konnoterar entydiga betydelser, utan att det alltid bortom det givna finns en betydelsesfär som manifesterar sig genom nytt och oväntat språkbruk. Det finns alltså inflytande på språket som utövas av språket på språket. (5) Och jag menar på att detta i samma grad gäller bildspråk, som andra språk.

Audiovisuella föreställningar

“To understand the present means carrying out a kind of rough-and-ready archaeological investigation of world culture, which proceeds just as well through re-enactments as through the presentation of artefacts – or again, through the technique of mixing.” (6) – Nicolas Bourriaud

Enligt Gottlob Frege (1848-1925), tysk matematiker och språkvetare, är vi tvungna att skilja på meningen och referensen. Detta är viktigt i de upplevelser jag skapar med videoprojektioner och ljud; audiovisuella föreställningar. (7) Material presenteras i olika kontexter, genom levande performans, live performance (med en direkthet som kanske, i någon mån, närmar sig talets); konstgalleriet, nattklubben, koncerten, dans- eller teaterscenen och ofta en konstellation av de alla i ett.  Det kan handla om egna video- och ljudinspelningar, egen grafik eller samplingar och återanvänt material skapat av andra människor i annat sammanhang, i en annan tid, i ett annat rum. Som skapare/kapare tar jag dessa bilders betydelser och förflyttar till nya kontexter, sätter in de i nya sammahang och miljöer med hjälp av projektorer, högtalare och scenografi, nya ordningsföljder, olika bilder, andra bilder, kommer före och efter, och som åskådare läser man ihop sin egen upplevelse till en succesiv intertextuell helhet. Man skapar sin egen sanning. Många små berättelser utvecklar sig, invecklar sig. Irrationella teckenkedjor görs rationella genom att ”…jag utsäger det som icke är, som om det vore.”

Ursula Frohne, idag verksam tysk professor i konsthistoria, skriver i sin essä Dissolution of The Frame: Immersion and Participation in Video Installations om hur Pollock bokstavligen talat klev in i bilden, blev en del av verket och hur detta hjälpte till att dematerialisera konsten och föra in kroppen i perceptionen av verket i stort. På samma sätt är en audio visual jockey och dennes åskådares närvaro och agerande i nuet betydelsefullt. Betraktare översköljs av cinematiska verklighetsförändrande illusioner, som skapar ett tillstånd av ”emotional overkill” eller ”detached moments of reflection”. (8) Under rubriken The Art of the Spectacle skriver hon om människans behov av att vara på andra platser, att inta andra identiteter. Sådana transformationer och förflyttningar sker genom känslomässiga effekter och illusioner skapade med optiska effekter. (9) Dessa skapas med nya tekniker som får den konventionella referensramen att försvinna: ”Blurring the boundary between the spectator and spectacle allows viewers to imagine themselves as being part of what affects their perception.” (10)

Genom att presentera och koppla samman dessa uppfattningar om varsebliving, ämnar jag också öppna upp för ytterligare diskussion inom denna nya, eller åtminstone på nytt införlivade uttrycksform; audiovisuella föreställningar. För när allt kommer omkring verkar det handla om just precis här och nu, fast inte sällan via där och då.

Referenser

- Bourriaud, Nicolas (red.): Altermodern – Tate Triennal. London: Tate, 2009.
- Frohne, Ursula: ”Dissolution of The Frame: Immersion and Participation in Video Installations”. Leyton, Tanya (red.): Art and the moving image – A Critical Reader. London: Tate, 2008.
- Kemp, Peter: Språk och Existens – Moderna Franska Filosofer. Stockholm, Liber, 1979.
- Sandqvist, Tom: Bilden är i Bilden – Estetisk teori och praktik i det  postmoderna fältet. Stockholm: Symposion, 1992.

Noter

1 Kemp 1979, s. 18
2 Ibid., s. 13
3 Ibid., s. 23
4 Ibid.
5 Ibid., s. 26
6 Bourriaud 2009, s. 15
7 Audiovisuell föreställning Alter Modern Times – Joel Dittrich, Hvorlsevs Konstförening, Ulstrup Slott, Danmark, 2010. www.joeldittrich.se/archives/1319
8 Frohne 2008, s. 356
9 Audiovisuell föreställning; iscensättande av innehållet i essän Dissolution of The Frame: Immersion and Participation in Video Installations (Ursula Frohne) – Joel Dittrich, The Fourth Dimension, School of Visual Arts, New York City, 2010. www.joeldittrich.se/archives/1588
10 Frohne 2008, s. 358

This is the invitation for my diploma work performance.

(Non)Time Will Tell/In 3.5 D

Research in the now-and-there, here-and-then. How do one experience the (re)mediation of space and time during a live visual/VJ-ing or live audio visual performance? For example, is it possible to take the pictures into the room, instead of the opposite? In collaboration with Max Sokoleski aka. Maakss, musician and sound artist [Smuts, Delaykliniken]. It emerged out of the theories on remediation [Bolter and Grusin 2000] and thoughts on synesthetic experiences. [Asplund 2003]

Tankar om G. Bataille och Formless (Joel Dittrich, 2008)

Jag tolkade till en början Batailles kritik av den akademiska institutionen som till viss grad fokuserad på lingvistik, naturvetenskap och det positivistiska förhållningssättet. Dock förstår jag den nu som mer generell och ur ett större, mer världsligt perspektiv. Jag anser nu med än mer rätt, att denna kritik bör appliceras på alla de stora institutionerna, såsom skolan (alla nivåer), familjen (alla modeller), massmedierna, politiken och religionerna. Samhället och kulturen i stort helt enkelt, inte minst eftersom tidsskriften Documents behandlade flertalet större ämnen och Acéphale kan tolkas ungefär som …har du stake nog att agera formless fullt ut?.

Breton må ha missförstått Batailles kritik av ord och definitioner och kallat den “philosophically vague” och påstått den karakteriserad av “a delirious abuse of adjectives”. Breton menade att man måste synliggöra former och ramar för att kunna kritisera dem och alltså samtidigt befästa dem. (Kendall, s. 81) Samma sak gäller enligt Ernst Billgren (“Vad är konst?” fr. 8. 2008). I den meningen kunde alltså inte heller Bataille själv ha någon chans att agera fullständigt formless? Kanske är det ett alldeles för kraftigt förenklande av formless, eller kanske lider jag av samma problematik i mitt projekt Queen Jolene? Ett ofrånkomligt befästande av normer och “formmore”? “Formfullness”? Eller framgår mitt kritiska handlande tydligt om man läser ordet Queens betydelse i ordlistan?

Jag har provat olika sätt att utmana begreppet formless, som Bataille inte egentligen ville skulle ses som ett begrepp, utan ett handlande. (Stoekl, red.) Detta genom olika projekt utifrån teoretiska, filosofiska, gestaltande, tekniska, kommunikativa och sociala frågeställningar. Bl. a. visuals:

LIVE VISUALS OCH FORMLESS

Nedan följer en redogörelse för hur live visuals/VJ-ing och begreppen inom formless kan fungera tillsammans.

HORISONTALITET

Det handlar kanske inte så mycket om “från det vertikala till det horisontala” utan mer om hur man bryter upp den vertikala täta bilden. Genom att projicera på arkitektur, former, kuber, ballonger på ett medvetet sätt, genom att använda sig av transparanta dukar i tyll. Att “ta ut” mediet ur väggen och in i rummet och inte nödvändigtvis ner på golvet.

Mitt eget uttryck för detta är 3.5 D, då det med dagens teknik inte kan sägas handla om 3 dimensioner plus tid, men däremot 2.5 D på grund av hur projektionerna, ljuset som reflekteras in i ögonen genom ovan nämnda tekniker inte längre kan sägas vara endast 2 D? Den tredje dimensionen, vilket hindrar det från att endast vara 2.5 D, är inte nödvändigtvis tid, då vi inte ens vet om tiden existerar. Därom tvista de lärde.

Däremot kan vi vara säkra på att medvetandet existerar, genom att vi i ögonblick efter ögonblick blir varse om vårt medvetande. Ett absolut NU finns, åtminstone i vårt medvetande. Jag kallar det (non)time.

Man kan också anse att visuals kan ses “från alla håll” då man rör sig i rummet de är skapade i och för. Endel av den konstnärliga processen delegeras också till det använda materialets egenskaper, t.ex. när projektionen landar på flera lager av dukar av tyll.

Precis som Edward Ruscha använde sig av både målerifärg och låga material t.ex. från kroppen, så kan man säga att man inom visuals ofta använder sig av både högt och lågt. Åtminstone om man fokuserar på innehåll och inte hårdvara/teknik. Man kan projicera förstummande vackra bilder och effektfullt flicker mappat efter forme eller arkitektur, men man kan också visa bombningar som Nato officiellt och stolt lagt ut på internet, eller loopar rippade från TV-Shops demonstrationer av lågbudgetprodukter eller våld från spelfilm.

Man kan också låta kroppen styra projektionernas förändring genom midi, IR, tracking-kamera, live feed-kamera, osv.

Horisontalitet händer alltså inte minst på den kognitiva nivån.

När det gäller kitch är varje live visuals performance kanske raka motsatsen till industriellt producerad ersättningskultur. Likt avantgardet, så reagerar ofta VJs mot eller refererar till samtida masskultur eller kitch. Men ändå kan mycket samtida visuals kännas otroligt blaskiga, omedvetna och uttjatade. Eller som ett uttryck för det överväldigande bruset, mediabruset, informationsbruset, ett utryck för vårt (post)postmodernistiska kristillstånd i globaliseringens storm?

ENTROPI

Detta leder oss in på hur lager av t. ex. film, stillbild eller animationer smälter samman, både genom lagerhantering i visuals-mjukvaran och genom transparanta dukar i rummet, men också genom att kommunicernade tecken och koder smälter samman mot meningslöshet, mot entropi.

“Att vända ett objekt upp och ner är att beröva det det dess mening.” – Maurice-Merleau Ponty

Att genom luma key-effekten ta bort det svarta i en filmloop, göra det transparant, så att filmlagret under blir synligt… Är det att beröva filmerna dess mening? När de dessutom projiceras i/på en ny miljö, en ny förskjuten kontext, ses med nya ögon, remixas, korrigeras, förändras, spelas baklänges/framlänges/upp och ner eller scratchas…

Varje människa blir en ny människa för varje ögonblick hon existerar, transformationen avstannar aldrig. Både själbild och världsbild är i ständig processartad förändring och på så vis kan de remixade bilderna/projektionerna vi möter i visuals sägas hela tiden öka oordningen/transformationen av tecken/betydelser/kommunikation och dess bärande innehåll. Precis som barnen i Robert Smithsons sandlåda inte kan återställa oordningen genom att springa åt andra hållet, så är människors självbild och världsuppfattning i ständig oåterkallelig rörelse? Även under upplevelsen av en enda live visuals performance. Om än knappt förnimbart.

“Att två färger suddas ut från sandlådan föreslår att det huvudsakligen är fråga om konturer och gränser, dvs. skillnaden mellan kontur och bakgrund.” Ur detta perspektiv blir det i viss mån intressant att jag, Martin och Max sitter INNUTI projektionerna i den dokumenterade varianten av 69-09.

Redaktörerna i VJam Theory skriver “One of the elements that differentiate VJing from most other forms of real time media is that there are some elements of performance in the work. This can be further differentiated from, for example, performance art or theatre. Perhaps the most obvious difference is that it´s technologically mediated in some way.”

En annan storhet inom live visuals, Mark Amerika aka. Professor VJ menar att gränsen suddas ut redan i det agerande subjeket/VJn: “…maybee the dislocation comes from the fact that the VJ, as a performer who hyper-improvisation-ally jams with their technologial / socialized environment is never really there when performing and is somehow already lost in the unconscious flow of images being generated in / through the ‘session’”. (VJam Theory, s. 3)

Kan denna sorts “jagets försvinnande” vara en sådan mekansim som skapar formless?

I sin egen bok Meta/Data – A Digital Poetics tar Amerika upp Guy Debord och Situationisternas philosofi, vilken är intressant både angående både jagets försvinannde enligt idén om entropi och angående förlösande situationer/happenings/sociala konstverk som kan ges egenskapen deltagarkultur (s. 9):

“In developing a resistance movement and an art-research practice that would successfully work against this society of spectacle, these theorists used the term psychogeography – that is, ‘the study of the precise effects of the geographical setting, consciously managed or not, acting directly on the mood and behaviour of the individual.’”

Upplevelsen av (att skapa) live visuals tenderar ofta att bli intensiv eller fokuserad och aktivera rummet, här-och-nu, men också möjligen mediera medvetandet till en annan tid och/eller plats. Här-och-då? Där-och-nu? [Mer om detta i mitt examensarbete.] Detta gäller kanske främst den eller de som är medskapare i performancen. Åtminstone är det så långt mitt undersökande sträckt sig under examensarbetet vår 2008 och det är på dessa resultat jag bygger vidare i denna kurs.

I Smithsons verk med speglar som döljer spegelbilden för åskådaren handlar det om ett försvinnande subjekt. Inom live visuals/VJ-ing mellan två aktörer handlar det också om speglingar och försvinnande subjekt, eller kanske om att tillfälligt bilda en enda organism? Det handlar om det tidsmässiga, det oändliga i loopen som idé.

Ungefär som att trailing visar på ett moment av intensiv kommunikation mellan två aktörer, vilket Bataille var mycket för: “Trailing är ju endast potensiell i att du och jag, vi formar en unik total existensiell verklighet. Det finns inget före och inget efter. Frånvaron av verket kan ibland uppfattas som extatiskt.”

PULS

Live visuals/VJ-ing och loopar om något, påpekar tid via puls. Stroboskopiska ljuseffekter och technomusikens rytmiska takt skapar ofta synestetiska effekter och helhets upplevelser som kan sägas sträva mot allkonstverket, även om det int eär hela vägen fram.

“‘Pulsation’, suggesting time, movement and repetition, rejects the totalising of abstraction and suggests libido versus cognitive unity.”

Möjligen existerar ingen tid alls, men icke-tid eller intensitet av (non)time/hastighet/rytm/takt kan sägas markeras av musikens/ljudets/visuals antal slag (rörelser?) per minut – BPM/Beats Per Minute. En abstrakt tidsangivelse är alltså tydligt markerad genom puls?

LÅGA MATERIAL

Låga material (eller tecken/index på låga material) som gråt, galenskap, våld/död/lik/kropp använder jag via mediering. Med en världsuppfattning där vi i förlängningen knappt kan hålla isär vad vi faktiskt upplevt IRL och vad vi upplevt via (re)mediering, tror jag inte det är nödvändigt att hänga upp sig allt för mycket på att materialen måste vara låga i fysik form. Tänk bar avilken effekt en bild har. En bild där någon gör något som anses frånstötande/vidrigt/exkrementrelaterat…

Kanske är det just när det kommer till låga material som live visuals/VJ-ing inte är formless? Men eftersom det för Bataille handlar om tilfället för själva utsöndrandet, ämnar jag prova att mediera utsöndrandet idag kl 16 på vernissagen. Inte genom att faktiskt utsöndra excrementer ur kroppen, utan in i kompsitionen/projektionen. Vätskor i gult, rött och brunt kommer landa i ofärgad vätska framför en live-kamera inkopplad i live visual/VJ-setet…

Vi kopplade samman laptops via en analog videomixer och skapade live visuals till clicks n´cuts/noise av Håkan Lidbo. Innan vi körde igång såg vi några filmer från medföljande DVDn till D-Fuse bok “VJ: Audio-Visual Art + VJ Culture” [Laurence King 2006].

Temat var formless, utifrån teorier av fransmannen George Bataille (1897-1962), som var filosof och författare. Han var 1929-1930 redaktör för tidskriften “Documents” som blandade konst, arkeologi, etnografi och populärkultur på ett sådant sätt att koventionella idéer om det så kallade primitiva och det så kallade ideala omkullvältes. Bataille motsatte sig den akademiska världen och dess idé om ett system med en allomfattande ordning och mätbarhet. Detta gör formless intressant att ha som utgångspunkt under en VJ-workshop i en akademisk kontext. Kanske man kortfattat kan säga att begreppett formless handlar om att ifrågasätta vad som egentligen är “hög konst”, om nu något alls kan vara det i vårt efter-postmodernismen-samhälle…?

Formless har 1996 av Rosalind Krauss och Yves Alain-Bois delats in i fyra kategorier: låga material, horisontalitet, puls och entropi. Live visuals/VJ-ing förhåller sig ofta till alla fyra, precis som man också kan relatera live visuals/VJ-ing till samma områden som det skrevs om i Documents.

Efter en genomgång av grundläggande funktioner och möjligheter i Modul8 fick deltagarna själva experimentera fritt.

Jag pratade också om vårt community Swedish VJ Union, som då hösten 2008 precis höll på att bildas. Foto: Martin Söderblom