69-09

“In fact, for academic med to be happy, the universe would have to take shape.” Därför är vårt tema 69-09, en resa mellan månlandningen 1969 och Web 2.0 2009 – ett virtuellt universum, inspirerat av 60-talets flicker movies och liquid shows. Universum är också det kanske mest formless vi kan tänka oss, så övermäktigt att vi inte kan “ha en idé om det”. Siffrorna och begreppen som de lärde anger dess mått och fakta med är skapade för att beskriva förhållanden på planeten jorden och räcker inte mycket längre.

Vi gör projektet som ett sätt att pröva begreppet formless. Uppträdandet på 2.35:1/Berns kan man se som en offentlig fas i samarbetsprocessen – ett sätt att få syn på materialet med andras ögon. Samtidigt är det ett föränderligt material som aldrig blir exakt samma igen, då vi blandar upp våra filmer/animationer/kompositioner på olika sätt med en videomixer i realtid, förutom att vi också jobbar spontant i vår egen dator var och en för sig, och svarar på varandras kompositioner. Vi ger form åt (gör form i ?) ett virtuellt rum, ett virtuellt universum i datorn/grafikkortet/projektionen som genereras där och då och aldrig kan bli samma igen – entropi?

Vi tolkar Bataille som så att han kritiserar formandet i stort, att allt skulle kunna kartläggas, definieras och beräknas enligt akademiska metoder. I Thesaurus ordlista betyder också formless: “Adjective; a formless heap, shapeless, amorphous, unshaped, indeterminate, structureless, unstructured…” Dock ser ju Bataille formless som ett verb, en operativ närvaro/existens, varför det blir extra relevant att vi skapar 69-09 live i realtid.

Vår performance på Berns kändes alltför flyktig i efterhand. Vi kunde helt enkelt inte på något sätt mediera upplevelsen till någon som inte var där. Därför gjorde vi en film-inspelning i TV-studion, där Max Sokoleski, ljudkonstnär och elektronicaproducent spelar live med oss. Vi skapade en liten node av deltagarkultur mellan oss, där vi under dialog samtalar med varandra under fortskridandet av performancen/inspelningen. Dock blev detta verk mest ytterligare ett bevis på hur svårt det är att (re)mediera något som ens är i närheten av upplevelsen av nuet och platsen, tiden och rummet, på ett adekvat vis. För att inte säga omöjligt. Vi väljer ändå att visa det, då vi inte ser det som ett misslyckande, utan ett lärande…

Litteratur: Att ha en idé i film, Deltagarkultur, Postproduktion, The Invention of Collage, VJam Theory, Meta/Data – A Digital Poetics, VJ: Audio-Visual Art + VJ Culture

Mer information och teori kring detta projekt här.